ormtjusaren.blogg.se

Jag har ju som sagt dyslexi och går nu på högskolan. Det har gått bra måste jag säga. Jag har aldrig någonsin kännt mig så bra i skolan. Vi har inte haft så stora skrivuppgifter än men jag har behövt jobba häcken av mig varje gång. Ville inte att dyslexin ska hindra mig. Men nu är vi här, sista uppgiften, B-uppsatsen. 

 

Ända sen jag insåg att vi skulle skriva B-uppsats i år har jag burit på ångest för jag vet att den kommer kräva så mycket av mig och jag vet inte om jag kommer klara av detta. Jag hatar att be om hjälp och det är väl det jag måste göra. MEN jag har nu berättat för min handledare att jag har dyslexi och frågat om han vet vart jag kan hitta ljudböcker. Svaret jag fick var "Ja du, jag tror det ska finnas på bibloteket. Du kan ju gå upp och fråga. Du är ju inte ensam om det." Lättad över att det nu fanns en chans. Jag hade kommit ett steg närmare målet.

 

Några dar senare begav jag mig till bibbloteket. Klev in i den nybyggda lokalen som för mig är förknippad med ångest. Johan var med mig och vi frågade en bibblotikare om de hade några ljudböcker om reklam. Bibblotikaren svarade "Nej. Det kan jag på en gång säga. Jag tror inte vi har en ända ljudbok här." Jag ville gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra och vart jag skulle börja. Det kändes som att varje gång jag sökte hjälp och ett hopp tändes så hamnade jag lika snabbt på ruta ett igen. Och en för som inte vill be om hjälp så blir man inte direkt taggad när man inte får någon. 

 

Jag är förbannad, förvirrad, ledsen, besviken och framför allt förvånad.

Förvånad då jag faktiskt inte är ensam om detta, att det inte skulle finnas ljud böcker när det enligt statistiken finns en dylektiker i varje klass.

Jag känner mig sviken.

Sviken av skolan.

Igen!

 

Detta är en film jag gjorde i början av skolåret om hur jag upplever min dyslexi.