ormtjusaren.blogg.se

Jag går nu mitt första år på högskolan. Jag har vetat personligen att jag haft dyslexi i snart fyra år. Det var då min bror fick sin diagnos och det sådes ett frö i min hjärna, en tanke om att jag också har dyslexi.

 

När jag var mindre så tyckte jag faktiskt att det var jävligt kul att skriva berättelser men lärana sa att jag var seg i starten och att jag hade problem med att stava. Sen att jag fick tillbaka ett papper som var sönder kladdat med lärarens röda penna som skulle peka ut alla fel var inte heller speciellt upplyftande. Jag har alltid varit en sådan som måste ge mitt bäst i allt jag gör och det har inte varit till min fördel då det oftast inte räckte i detta fall. 

 

Men sen kom gymnasiet och där var det ingen som blundade. Första veckan fick jag prata med skolsyster som skulle få reda på mer om vem man var och hade för behov. Så fort jag då nämnde att jag tyckte att det var jobbigt att läsa och skriva så ställde hon frågan:

Min bror hade då kanske haft det i kanske ett halv år och det frö som planterats hade vuxit. Jag sa ja och med det började en utrednilng som skulle ta tre år.

 

Jag har nu haft min diagnos på papper i snart ett år. Vilken lättnad att få det bekräftat. Alla år man har trott man är dum i huvudet när det har varit dyslexin som ställt till. Nu går jag på Högskolan Dalarna och ska precis börja skriva B-uppsatts. Eftersom att jag inte tycker om att be om hjälp eller vara "jobbig" på något sätt så har jag inte bett om hjälp över det faktum att jag är livrädd för denna uppsatts och eftersom jag "precis" fått min diagnos vet jag varken vad jag har för rättingheter eller vart jag ska vända mig. Så nej tack till ångest.

 

Om någon vet något om vad man har rätt till eller annan info så komentera gärna 

 

KRAM JOHANNA!